Therese Hansson gästbloggar

Fick frågan av Moma om jag ville bli gästbloggare på Allt om Scrap.


Vad ska jag skriva om tänkte jag. Scrapbooking? Kortmakeri? Nja, jag kände för att skriva om något helt annat. Började tänka på vad jag gillar att göra här i livet förutom att vara med min familj, vänner, scrappa, kortmaka eller fotografera.


Jo jag älskar ju att läsa!!! Kan inte tänka mig ett liv utan böcker. Så böcker får bli mitt ämne när jag nu gästbloggar här på Allt om Scrap.
Är det någon mer än jag som älskar att läsa böcker?


Jag fullkomligt slukar bok efter bok. Har jag inte en bok i min hand om kvällarna när jag har lagt mig i sängen så känner jag mig halv. Om så är fallet, att jag just för tillfället inte har någon bok, brukar jag ibland försöka mig på att läsa en tidning. Men det är inte alls samma sak som en bok. Så jag ser för det mesta till att ha böcker på hög som väntar på att få bli lästa.

En bok är som en outforskad skatt, man vill bara fortsätta att leta/läsa tills man hittar skatten, dvs. man får veta hur boken slutar. Samtidigt blir det ett antiklimax när boken är slut. Man blir lite ledsen och vill liksom ha mer. Visst finns det böcker som jag bara inte orkat plöja igenom, men det har inte varit många sådana under åren.

Jag började läsa böcker när jag var 6 år och precis lärt mig läsa. Kittyböckerna kommer jag ihåg att jag älskade. Det blev ett uppehåll i läsandet när jag var tonåring, eller ja, jag läste men inte alls i samma utsträckning som innan. Jag hade ju en massa annat att tänka på, såsom pojkar. Så då blev det mest att man läste kärlekshistorier i Mitt Livs Novell. Den kommer ni väl alla ihåg? Finns den kvar förresten?

Sen träffade jag Martin och återupptog läsningen av böcker. Jag hade ju nu hittat min "Mitt Livs Novell" drömprins och behövde inte läsa dessa mer;);) Men jag ska inte sticka under stolen med att de böcker jag mestadels läser idag är romaner som handlar om olika kärleksöden och intriger. Det är min genre det.

I och med att mina barn kom ganska tätt så blev det inte så mycket läsande under ca 3 år. Fick helt enkelt inte den ro jag behövde för att läsa mellan amningar och blöjbyten. Så då blev det mest tidningar igen, föräldratidningar såklart.

För ungefär två år sen kom jag igång med läsandet igen och har slukat böcker sedan dess.
Just i detta nu läser jag Millennium trilogin av Stieg Larsson. Vilka böcker säger jag bara!
Han kan/kunde skriva den mannen. Synd att han gick bort så mitt i livet som han gjorde för tänk vilka underbara böcker vi hade fått levererat från honom under årens gång. Jag känner mig redan nu ledsen över att jag inte kommer att få läsa mer av honom när jag har läst ut den sista Millennium boken. Tur att jag bara är halvvägs in i den andra;)

Avslutar med ett litet ordspråk

"Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ."
Marcus Tullius Cicero

Junitjej berättar om intressen

Vad glad jag blev, när jag blev tillfrågad av Monika, om jag ville gästblogga!! Det kändes lite som om jag var utvald på något sätt. Jag började genast fundera på vad jag kunde skriva om. Jag skriver dagligen i min blogg, men jag ville ju att detta skulle handla om något särskilt. Temat jag ska försöka hålla mig till i detta inlägg är ”Intressen”. Det kan ibland vara svårt att hålla sig till ett ämne, men jag ska göra ett försök.

Jag kom att tänka på vad ens egna intressen har utökats under de senaste årens lopp. Efter att jag träffade min sambo, så har jag fått flera nya intressen. Han är väl min inspiratör! Vi träffades för tre år sedan och innan dess, så tränade jag mest på min fritid och jag lade ner många timmar på mitt jobb. Jag kunde åka till jobbet även på lördagar, söndagar och lov. Det låter väldigt tråkigt, men jag trivdes med det livet – då! Eftersom inte kärleken fanns i mitt liv, så hade jag ju heller inte den att ta hänsyn till. Då lade jag ner all min kraft på jobbet istället. Det har jag dock mycket nytta av idag. Jag tillverkade mycket eget material och givetvis har jag det kvar.

Få se nu, vad är det jag då har fått öppna mina ögon för? Att träna är jag fortfarande intresserad av. Men fotografering är något nytt. Eftersom min sambo har ett enormt fotointresse, så har det heller inte kunnat undgå mig. Jag var ju tvungen att också pröva. Först fotade jag mest med en enkel kompaktkamera. Men eftersom jag ville få skarpa motiv med en suddig bakgrund, så införskaffade jag mig en digital systemkamera. Det ångrar jag inte en sekund! Jag började fotografera mycket i naturen. Det kunde vara blommor, träd, löv, landskap etc. Bilderna blev jättefina, men vad skulle jag ha dem till? Jag kunde ju inte bara sätta in dem i ett vanligt fotoalbum och jag kunde heller inte gärna slänga dem i papperskorgen. Det var de för fina för.

En kompis hade satt igång med scrapbooking. Det hade kanske kunnat vara något att testa? Sommaren 2006 började jag scrappa och gjorde en alldeles underbar upptäckt! Mina naturbilder kom till användning! Jag upptäckte också att det var en underbar sysselsättning. Det är ett sätt för mig att koppla av på. På något sätt glömmer man av tid och rum, när man sitter och scrappar. Tiden går otroligt fort, när man sitter och beskär bilder och väljer papper osv. Jag har nu börjat så smått att ta andra slags bilder än vad jag har gjort tidigare. Det kan vara på bilen, favoritfrukten eller på böcker. Det kan handla om mig, helt enkelt! Att scrappa är också, för mig, ett sätt att skapa något för kommande generationer.

Parallellt med att scrapbooking-intresset började växa, startade jag en blogg. Jag var otroligt skeptisk till det till det en början. ”Det är väl bara tonåringar, som bloggar!”, tänkte jag först. Men så är det inte alls. Bloggen är helt fantastisk på det sättet att man kommer i kontakt med andra människor, både gamla och unga. Man får tips, råd och kommentarer till det man skriver om. Dock finns det en baksida med bloggen. Man kan inte skriva om allt man vill, eftersom vet inte vilka det är som läser det. Jag får tänka efter före.

Sedan har jag det växande hundintresset. Visst, jag har alltid gillat hundar, men innan jag träffade min hundägare till sambo, har jag inte känt något behov av att ha en egen. När jag kommer hem från jobbet, är det hunden som först kommer till dörren och hälsar. Snacka om att känna sig välkommen hem! Utan hunden hade jag heller inte tagit så många promenader, som jag gör idag. Så kul är det är det inte att bara gå. Men med hund är det desto roligare! Att hunden är människans bäste vän, det tror jag på.

Något annat jag tror på är kärleken. Den växer och blir ännu starkare ju mer man slösar med den.

Tack för att du tog dig tid att läsa ända hit!

Mer av Junitjej kan du läsa i hennes egen blogg som du hittar här.

Malin "Epona" gästbloggar

Det är vår ute, ja nästan sommar och jag sitter på en stor gräsmatta med kvittrande fåglar, en gräsklippare som brummar.. Gula maskrosor ser jag överallt. Jag sitter och funderar på vad det är som gör att man egentligen klarar sig igenom Livet. Ja vi vet väl alla att livet knappast är rättvist. Ibland kommer alla olyckor på en gång. De senaste 8 månaderna har på många sätt gjort mitt liv väldigt jobbigt, strul med jobb, missfall, dödsfall, cancerbesked i familjen med mera gör att livet känns tungt. Jag undrar vad det är som gör att man, i det här fallet jag, ändå klarar mig igenom alla svårigheter man tacklas med dagligen. Vad är det som gör att jag i de värsta av kriser ändå försöker igen och igen och igen?

Ja vad håller mig uppe? Spontant kommer jag att tänka på två saker, grundtrygghet och relationer. När saker går snett så gör det ont, och jag mår dåligt såklart (för att uttrycka det milt), men någonstans längst inne ger känslan av JAG:et en röst som säger att allt trots allt kommer bli bra förr eller senare. Det är en känsla svår att sätta ord på men jag tror att mycket bottnar i min barndom, en barndom där föräldrarna alltid sagt att jag är bra som jag är och att jag i längden alltid skulle tjäna på att vara mig själv. Under tiden som mobbad i skolan var de orden en stöttning - jag vågade se positivt på framtiden och på förändring. En grundtrygghet som säger mig att vad som än händer och hur eländigt allt än kan kännas så finns det alltid en kärna av hopp och kärlek, i mig och runtomkring mig.

Här är en layout jag gjort som går i detta tema, den handlar om vad jag gillar i livet, och ja, egentligen vad det är som håller mig uppe:

Relationer. Vad vore vi utan dem? Jag minns en dikt jag skrev i mina svarta tonår där en fras gick "Jag är omringad av människor men känner mig ändå ensam". Så känner jag inte längre. Relationer är min luft, mitt syre, samtidigt som jag på sätt och vis också gjort ett val där jag satsar på nära relationer med de jag verkligen bryr mig om. I tonåren var det status att känna många, för mig är det viktigaste nu att ha tid och kärlek till att nära de nära relationer jag har. Med det inte sagt att jag inte har "ytliga" bekantskaper. Min mamma säger alltid att jag känner någon i varje stad i Sverige och det stämmer nog nästan, genom alla läger jag var på som ung, genom chatten Exilen jag hängde på i internets ungdom och träffade många livslånga vänner genom, alla arbetsplatser man arbetat på och såklart scrapbookingen. Men de viktigaste relationerna är ändå de där jag lägger in hundra procent känsla och själ. De relationerna ger mångfalt tillbaka och de ger mig tröst, kraft och hopp när livet känns jobbigt. Känslan av mina nära relationer ger trygghet även då vägen är krokig, full av hål och farthinder.
Därför vill jag visa på några layouter som jag gjort i temat relationer:








Jag vill sluta med en liten sensmoral, eller snarare kanske ett ord på vägen:

Ta hand om er själva och varandra, NU när ni kan!!

Monnah bloggar!

Genom hela mitt liv har musiken gått som en röd tråd. Utan musiken skulle jag inte vara den jag är idag!

Min far kan två sånger. Den ena sjöng han om kvällarna då jag och mina syskon var små och fortfarande gråter jag då jag hör ”Lille Hans sprang ner till stranden...”. Den andra sången var, och är fortfarande, hans paradnummer. Gamle Svarten i X antal tonarter på samma gång.

Min mamma sjöng alltid. Hon lärde mig sjunga tvåstämmigt en kväll då jag låg i sängen och hon satt på knä nedanför. Vi sjöng ”Du lilla bäck som ila käckt igenom grönan dal. Vi hasta nu, ack stanna du, och lek med mig ett slag!” och jag fick för första gången uppleva hur musiken lyfte mig upp till en annan nivå. Jag älskade känslan av harmoni och samstämmighet och jag ville sjunga den där sången om och om igen. Ända sedan dess har jag fascinerats av stämmor och hur man kan väva ihop toner till persiska mattor, säckväv, silkesklänningar, lycralinnen eller vad det nu är...

Till varje tid i mitt liv finns ett speciellt ledmotiv. En gång blev jag riktigt rejält utskälld p.g.a. ”Blinka lilla stjärna”. Jag hade sagt till en klasskamrat att en annan klasskompis inte kunde sjunga rent. När den anklagade konfronterade mig var jag så klart tvungen att erkänna att jag hade sagt precis just det. Jag grät floder och fick jätteont i magen... Jag är otroligt konflikträdd och den där utskällningen fick mig att nära nog krevera!

När mina vänner lyssnade på Whitney Houstons ”I will always love you” kunde jag tala om att Whitney bara var en copycat och att originalet var bättre. Japp. Dolly Parton står för en stor del av min kärlek till musik i allmänhet och country i synnerhet. Tänk att det skulle dröja ända tills 2007 innan jag fick uppleva det här storbystade miraklet live! Det var en upplevelse som hette duga.



Mina enda två pojkvänner innan maken kom in i mitt liv var båda musiker. Om det var musiken eller deras fantastiska personligheter som attraherade låter jag vara osagt. Jag kan i alla fall konstatera att det kändes rätt fint att få en låt tillägnad sig själv!

Maken blev visst intresserad efter att ha sett mig spela fiol och sjunga i kör en lördagkväll. Jag har en dålig vana att se så rysligt glad ut då jag spelar eller sjunger (om jag inte visar en av mina femtioelva andra ansiktsuttryck om något skulle bli falskt), så det var kanske musikminen han föll för? På bröllopsdagen sjöng jag Nils Ferlins ”I folkviseton” bara för honom. (Förlåt alla ni stackars bröllopsgäster som också fick höra!) Inte är jag någon solosångare, men de orden står fortfarande för allt jag känner för honom, idag ännu mer än den augustidagen 1994.

Mina barn är soundtracket till Bananer i pyjamas, Celine Dion & Barbara Streisands Tell him och Robbie Williams Love Somebody. De är också alla kärlekslåtar i världen och alla de sånger som får mig att gråta eftersom de får mig att känna min sårbarhet. Ted och Kenneth Gärdestads många geniala stycken. Pompa och ståt skriven av Bach och Beethoven, Mozarts glädje och Orffs arga Carmina Burana. Alla representerar de olika delar av mitt liv, delar som jag inte visste fanns innan jag blev mamma.



Jag scrappar för att sätta mitt och min familjs liv på pränt. Till varje sida jag scrappar finns också ett ledmotiv. Vissa sidor sjunger harmoniskt, andra är mer som Mäntyjärvis körexplosioner. En dag ska jag scrappa den ultimata sidan. Den kommer att bli förärad någon av de ABBA-låtar som hjälpte till att skapa den flicka som blev jag, eller Everybody's Got To Learn Sometime (ledmotivet till filmen Eternal sunshine of the spotless mind). Länge leve livet!



Läs mer av Monica i hennes egen blogg.

Ann "Ejris" gästbloggar

Jösses fick en fråga av Moma att skriva något här och det är ju jättesvårt. Har ju egen blogg som jag fyller med massor av oviktiga saker.
Jag är nog vanlig men ändå ovanlig på många sätt.

Är en pysslare sen barnsben, lärde mig virka tidigt, men älskade att pyssla med allt från kottar till knyta fisknät, baka och laga mat. Framför allt min farmor o farfar var pysslare av stora mått. Farmor drygade ut pensionen med att knyta ryamattor och väva mattor till folk. Hon fuskade även som skomakare med enklare saker som skulle göras. Hon var en Mångsysslare, och min idol.

Mångpysslare det är nog jag med. Har alltid ritat och målat, handarbetat kan sätta ihop en enkel matt varp i vävstol bara så där på känn, men är inte främmande för att titta under motorhuven på bilen heller.

Maken och jag har fått några goda skratt genom åren åt det, tänk dig själv vi är på semester stannar för att fylla på lite i bilen vem gör det jo jag. (gubben har tummen någonstans under armhålan så han sitter alltid kvar i bilen) jag tankar, kollar olja , vatten och luft medan gubben lugnt tillbaka lutad sitter på passagerarsätet MÅNGA har blickarna varit ”jösses vilken väluppfostrad fru den mannen har” typ;)

Nu med moderna svåra bilar är det jag som lämnar in bilen ställer kanske korkade frågor till de gubbar som jobbar inom verkstäderna men de är numer vana.

Jag provar gärna en sak i alla fall en gång kan ju vara något för mig, tyvärr har jag vart tvungen att ge upp vissa saker som fingrar och leder sagt stopp det gör ont, som virka, sticka, broderi, cernit lera, decopage, oj den här listan kan göras lång på projekt.

Är nog lite teknik knäpp med gillar apparater av alla de slag använder de flesta och mest onödiga köp hmm *tänker* jo en massage apparat (snuskiga tankar fick ni nu va;) en med värme som skulle vara bra för ryggen ..man fick nästan böja ihjäl sig för att nå där det skulle behövas den fick mamma ligger säkert i en låda och samlar damm.

Jag har fotat sen jag gick i skolan på 70 talet hade fritt valt foto en termin för att lära sig framkalla bland annat.




Har album med klistermärken, pratbubblor de är vad man i dag skulle kalla doodling och freestyle man tyckte det var så fint men med den kunskap man har idag OJ då är det skillnad.
Jag gillar att fota det andra tycker är otäckt som ormar, insekter men blommor och naturligt vis barnen är med bland mina sessions med kameran.

I scrappandet känns det som jag äntligen har hittat rätt, gör fingrarna ont en dag är det bara att riva papperen.

Min scrapstil är nog svår att definiera för jag provar allt just nu är det text rutor, men enkla inte så pluttiluttiga layouter blir det, kanske beror det på att det ofta är mina killar som är på mina layouter. Felix är lite extra rolig att scrappa och hitta rubriker till, utgår från fotot sen bygger jag vidare finns det en skiss ska den bara vråla till mig annars lir det efter eget huvud.

"På livets Stig med Felix gillar den layouten jätte mycket

den säger en del om hur man upptäcker liver som funktions

hindrat och inte som oss andra"

Har en barnslig förkärlek till pp figurer och tavlor gärna personliga det är ett pyssel som ger väldigt mycket av skapandet.

Jag lägger ut mina alster i flera forum främst Scrabutiken och Scraproom nån till kan komma men ofta de två. Och så på bloggen förstås den får en tanke mellan varven.

"Tjalle en liten hund som tyvärr gick bort i fruktansvärda omständigheter"

Gjorde en liten fotokurs blogg för ett år sen dels för att dela med mig av det lilla man kan och få fler att lära sig använda kamerans alla möjligheter.

En del av det jag gör hamnar också på mina hemsidor en för scrapping och en för foto som måste göras om igen även det ingår ju i pysslandet.

Vi ses mer i cyberrymden Ann Ejris



Anns blogg

Anns fotoblogg

Theresa Eriksson gästbloggar om digital scrapbooking

För mig är det egentligen ingen stor skillnad alls på digiscrapping och traditionell scrapping…

Kommer du ihåg vad som fick dig att börja scrappa?
Jag kom i kontakt med scrapbooking i samband med årets julkortsfunderande, alltså i november ifjol. Egentligen var det digiscrapping, men det visste jag inte då. Av en händelse hittade jag nämligen en länk till ett digitalt scrapbooking kit. Det var glada och klara färger och det såg lite annorlunda ut. Suveränt, tänkte jag, det där kanske jag kan använda… Och sedan var det igång.

Jag sökte runt på nätet och hittade hur mycket som helst om digiscrapping och om scrapbooking. Jag måste erkänna att det tog ett litet tag innan jag var med på vad det var för skillnad. Då visste jag ju inte vad traditionell scrapping var för något heller.
Till mitt försvar, så erkänn att rätt många digiscrappde alster och bilder på digiscrapping-kit i webshopar, ser väldigt mycket ”på riktigt ut”.

Vad är det då för skillnad på scrapping och digiscrapping? För mig är det egentligen ingen stor skillnad alls. Det är verktygen som skiljer sig åt. Istället för en riktig sax och riktigt lim så jobbar man i sitt bildhanteringsprogram istället.

För min egen del, så är jag mer händig på att göra ”cut and paste” på datorn än vad jag är på att klippa och klistra på riktig, så är digiscrapping är ett jättebra alternativ.

Digiscrapping är ju en ganska ny företeelse i Sverige och jag tror att man kan göra en jämförelse med att skriva vanliga brev och att skicka e-post. Det finns en mängd olika fördelar och nackdelar med bägge sätten och vad man väljer, beror på hur man är som person och vad som passar en själv bäst. Och kanske situationen också, för det ena utesluter ju inte det andra.

I digiscrapping jobbar man med lager på lager, väljer papper och olika dekorationer, som du sedan sätter samman till din digitala LO. Precis som du gör i riktig scrapping-
I digiscrapping sitter du framför datorn och gör allt i ditt bildhanteringsprogram, jämfört med att du i traditionell scrapping sitter du vid din pysselhörna.
Ett digitalt papper är en s k jpg-fil (oftast 3600px x 3600px), vilket kan jämföras med ett riktigt papper som oftast köps i storleken 12”x12”. Likaså band, brads, overlays, typsnitt, blommor, sömmar, monogram, swirls mm, allt kommer som digitala filer.

Listan på likheter och jämförelser kan göras lång…

En skillnad är dock att alla dessa digipapper och digi-dekorationer kan du ju återanvända till hur många alster som helst. Tillika så är väl den stora tjusningen med traditionell scrapping, känslan av att hålla papperna i händerna…

När jag digiscrappar ett fotografi så är min målsättning att min digi-LO ska likna en traditionellt scrappad LO så mycket som det går. Jag gillar verkligen att ha många olika (digi)papper och (digi)dekorationer mm.
Begreppet ”Less is more” är inget för mig när jag sitter framför datorn.

Går det fortare att digiscrappa än att scrappa traditionellt? Ja, kanske, när du kan ditt bildhanteringsprogram så går det nog fortare. Men jag måste erkänna att jag sitter och funderar så mycket oberoende vilken teknik jag använder mig av (riktig eller digital), och i slutändan handlar det ju om, i bägge teknikerna, att bestämma hur LO:n ska se ut (den kreativa processen som Evelina skrev om tidigare).

Vad gör jag då med mina digitala scrapsidor? Ja, det är ju främst min familj jag digiscrappar så jag skriver ut mina digitala LO:s på fotoaffären och sätter in dem i album. Jag skickar många alster som e-post, som små hälsningar. Men viktigast är att jag får utlopp för min egen kreativitet och att jag tycker att det är roligt med datorpyssel.
Vidare kan jag kopiera mina digi-alster på ett annat sätt, jag kan återanvända min LO:s (byta ut fotografiet) och sätta ihop minialbum med olika teman till olika vänner och bekanta.

Men som den nybörjare jag är, oberoende om det är digitalt eller traditionellt, så handlar ju mycket om det att hitta sin egen stil, att pröva sig fram och att hitta den där nivån som passar just en själv.

Vad det gäller riktig scrapping så befinner jag på köpstadiet. Som Susanne W skrev i förra gästbloggen ”i början handlade jag till 90% och scrappade 10%”. Där är jag nu! Det är jätteroligt se på alla specialgrejor som chalkar, embossing pulver och stämplar hit och dit.
Jag har gjort lite födelsedagskort och lite övriga alster så jag prövar mig fram även här.

Och precis som i digiscrapping, så gillar jag när det är mycket dekorationer, rosetter, band och spets, blommor, jag gillar rött och ljusblått, jag gillar randigt och prickigt.
Men vänta nu, det kanske är det som är min stil…

Ohh, jag hoppas verkligen att du har hittat din stil och att du tycker som jag att det är härligt när man hittar det där flytet och LO:n plötsligt bara ligger där framför dig (på datorskärmen eller på bordet) och allt känns bara rätt.

Med förhoppning om många härliga scrapping stunder framöver, för oss alla!

Några länkar till mina favorit digiscrap designers:
Shabby Miss Jenn

Shabby Princess
Scrapadelic

Läs och se mer av Theresa i hennes egen blogg.

Susanne W bloggar!

Hej, Det är jag som är Susanne W. Jag blir 52 år i år och bor utanför Kungälv. Jag har en stor familj men snart är vi ensamna kvar i huset, gubben och jag. Det känns konstigt. Och jag är inte säker på att jag är mogen och redo för detta redan. Det är konstigt att få stå på tå för att krama sina små barn och konstigt när dom plötsligt är äldre än vad man är själv. För visst ser man sig själv som tidlös på nåt sätt. Men varje morgon när man tittar sig i spegeln så drabbar dock sanningen en på ett brutalt och mycket obarmhärtigt sätt.

Jag tror att jag är snäll, omtänksam, generös och oftast glad men tyvärr är jag också ganska bra på att trampa i klaveret. Troligtvis pga att min mun är större än min hjärna. *hmpfgy* Och detta har ibland försatt mig i pinsamma situationer.

Jag är sjuksköterska och har alltid trivts med mitt jobb men om jag vetat då vad jag vet nu så hade jag blivit mäklare istället. Nu för tiden är jag hemma på heltid och fyller mina dagar med annan meningsfull sysselsättning.

Jag har scrappat på riktigt i ett par år. 2002-2004 dekorerade jag mina album med lite klistermärken, pratbubblor och diverse pappersremsor. 2005 fattade jag att det fanns en hobby som hette scrapbooking. Jag tillbringade sen många nätter med att surfa runt så gott det gick med mitt modem. I början handlade jag till 90% och scrappade 10% men nu är det nästan tvärtom.(nåja)
Förutom scrappingen så tycker jag om resor och heminredning. Som tur är så har jag en sååå snäll man som också är sååå praktisk och klarar att omvandla mina idéer till verklighet. Och jag har mååånga idéer. Det är roligt med scrappingen för det glädjer så många. När mina barn kommer hem så vill dom alltid se om jag gjort fler LO till deras album.

Jag fick ett mail från Monika för en tid sedan med förfrågan om jag ville skriva något till Allt om Scrap. Jag kliade mig lite i huvudet och tänkte ”vad i all världen skulle jag kunna skriva om som kan intressera nån här” (jag är en ganska tråkig person egentligen) Men Monika lovade att jag fick så lång tid på mig som jag behövde (jag tänker sakta också nämligen) och jag fick skriva om vad jag ville.

Jag funderade länge och väl och tänkte att:
Kanske skulle jag skriva om när jag väntade mitt fjärde barn, var en vecka över tiden och barnmorskan sa att ”jodå, man kan starta en förlossning med 2 msk ricinolja om barnet är färdigt”. 2 msk tänkte jag, det funkar inte på mig, så jag tog minsann hela flaskan. Och jodå, det blev barn!
Skulle jag kanske berätta om den gången när vi anlände till Turkiet kl 2 på natten och höll på att inte bli insläppta i landet. Efter 3 timmar fick vi med hjälp av en guide muta oss in. En hel busslast med folk hade fått vänta på oss och såg inte överdrivet glada ut när vi äntligen äntrade bussen för två timmars färd mot hotellen.
Eller kanske när min älskling blev riktigt sjuk i Thailand och hamnade på sjukhus där dom bara pratade Thai? Det blev lite missförstånd men allt löste sig när jag fattade att dom ville ha betalt efter 3 dagar. Dom kom t o m och hämtade mig med ambulansen när jag skulle lösa ut honom. Frisk blev han tack och lov!
Eller när Andreas skulle ta sitt fallskärmscertifikat och råkade landa, från 3000 meters höjd, på nån flygfältsfilial och instruktörerna fick åka med bil och hämta upp honom. *sigh*
Eller dom 2 gånger som jag lyckats överraska (läs lura) min man och min svärfar på utlandsresor. Det har varit riktigt lyckat. Svärfar är nog den ende som åkt till Mallorca i långkalsonger. (det var nämligen kallt här hemma i juni-98)
Eller…kanske skulle jag skriva om när vi blev Bullerby-wannabees i mitten av 80-talet.

Jag klarade, som vanligt, inte att bestämma mig. *hmpfgy* (igen)

Från det ena till det andra….jag läste nyligen i nån söndagsbilaga om plastikoperationer och PRISERNA. Jag höftade lite och i runda tal skulle det gå på närmare 275.000 kr för att få mig i någorlunda form. Och då pratar jag bara om dom mest akuta sakerna.
Alltså, egentligen är jag ganska okej som jag är. Men det är klart…oss emellan….det skulle vara trevligt om inte hakorna dallrade så mycket när jag skalar potatis, eller om inte överarmarna gungade 10 minuter efter det att resten av armarna stannat, eller om man inte behövde bh för att hålla upp rumpan.

Men under tiden som jag väntar på att dom ska ringa mig från extreme makeover, så lutar jag mig tillbaka i min sköna fåtölj, filar lite på naglarna, tar en pralin och smuttar på champagnen.

Tack och hej – leverpastej.


Här ser du nägra fler av Susannes underbara loer.
Foto på Susannes morföräldrar. Layouten är en hybrid lo, dvs hälften digital hälften pappers.

En digital lo med dikt från Mysmaskens hemsida.

Översta lon är en scraplift av Pysselgumman.

en