Zara Hofman bloggar

Hur livet fick en mening

Ja visst låter ämnet stort och ni tror allt att jag ska berätta om när vi fick våra tvillingkillar men så blir det inte.





Jag är en mycket opraktisk person med tummen mitt i handen. Jag avskydde bild i skolan då det var så långt ifrån mig man kunde komma. Jag älskar att se hur människor piffar sina hem men har aldrig kunna göra det själv.

Jag har inte ens kunnat sy en raksöm på symaskinen.

Våren 2004 kom jag på att jag ville göra något speciellt av killarnas första år. Jag hade hört talas lite vagt om fenomenet scrapbooking men inte sett något i verkligheten. Jag googlade runt lite och hittade till min stora glädje en butik i Göteborg som sålde scrapbookinggrejer. Från den stunden då jag gick ur butiken med min skärmaskin, mina första cardstock och lite öljetter var jag fast och jag var glad ända in i själen.

När jag var mammaledig så njöt jag inte i fulla drag som många andra utan väldigt ofta var det svarta dagar, dagar då jag inte ville göra något annat än att dra en svart sopsäck över huvudet och försvinna. Jag var förbi av trötthet och all tid man hade att fundera gjorde att alla exsistensiella frågor man kan ha malde i mitt huvud.

Nu är det inte riktigt så enkelt att säga att dessa frågor bara försvann för att jag hittade en hobby men de kunde förpassas ner till ett mörkt hörn och de stannar för det mesta där nere.

Mitt första scrappade album är mycket enkelt och innehåller inte ett enda mönstrat papper men jag är mycket stolt över det för jag ser det som en utvecklingsresa, i mitt skapande kan man se hur jag hittat nya favoriter, fastnat för vissa trender och vissa favoritfärger.

Jag insåg efter ett tag att jag måste göra något mera av mitt scrap än bara album för det känns som mina barn skulle bryta ryggarna av sig när de en dag ska ta med sig sina album till sina hem den dagen de är vuxna. Jag gav mig då in på stämpling och gör mycket kort och tycker att denna sida kompletterar min scrapbooking, då har jag ännu mera nytta av mina scrapgrejer.
Att skapa är fantastiskt men kan vara väldigt ångestfyllt. Att hitta balansen då kreativiteten flödar är svårt men underbart när det fungerar.

Mitt skapande sker strukturerat utan deadlines men med inspiration, tyvärr går inte alltid vilja och inspiration hand i hand men det är ju så det är att vara människa.

En annan aspekt till denna hobby är att jag har träffat människor jag aldrig annars skulle ha mött. Människor som betyder mycket för mig, som hjälper mig att skingra de grå och ibland svarta molnen på min himmel med sitt stöd sina tankar och sina kloka ord.

Karin Boye skriver i sista versen i sin dikt ”Visst gör det ont när knoppar brister”

"Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen."

Så kan det kännas när man får till den sista detaljen på sidan, detaljen som gör hela sidan och som gör att man kan titta på sidan och känna sig nöjd. Då kan man känna att allt har en mening.