Monday, April 30, 2007

Monnah bloggar!



Genom hela mitt liv har musiken gått som en röd tråd. Utan musiken skulle jag inte vara den jag är idag!

Min far kan två sånger. Den ena sjöng han om kvällarna då jag och mina syskon var små och fortfarande gråter jag då jag hör ”Lille Hans sprang ner till stranden...”. Den andra sången var, och är fortfarande, hans paradnummer. Gamle Svarten i X antal tonarter på samma gång.

Min mamma sjöng alltid. Hon lärde mig sjunga tvåstämmigt en kväll då jag låg i sängen och hon satt på knä nedanför. Vi sjöng ”Du lilla bäck som ila käckt igenom grönan dal. Vi hasta nu, ack stanna du, och lek med mig ett slag!” och jag fick för första gången uppleva hur musiken lyfte mig upp till en annan nivå. Jag älskade känslan av harmoni och samstämmighet och jag ville sjunga den där sången om och om igen. Ända sedan dess har jag fascinerats av stämmor och hur man kan väva ihop toner till persiska mattor, säckväv, silkesklänningar, lycralinnen eller vad det nu är...

Till varje tid i mitt liv finns ett speciellt ledmotiv. En gång blev jag riktigt rejält utskälld p.g.a. ”Blinka lilla stjärna”. Jag hade sagt till en klasskamrat att en annan klasskompis inte kunde sjunga rent. När den anklagade konfronterade mig var jag så klart tvungen att erkänna att jag hade sagt precis just det. Jag grät floder och fick jätteont i magen... Jag är otroligt konflikträdd och den där utskällningen fick mig att nära nog krevera!

När mina vänner lyssnade på Whitney Houstons ”I will always love you” kunde jag tala om att Whitney bara var en copycat och att originalet var bättre. Japp. Dolly Parton står för en stor del av min kärlek till musik i allmänhet och country i synnerhet. Tänk att det skulle dröja ända tills 2007 innan jag fick uppleva det här storbystade miraklet live! Det var en upplevelse som hette duga.



Mina enda två pojkvänner innan maken kom in i mitt liv var båda musiker. Om det var musiken eller deras fantastiska personligheter som attraherade låter jag vara osagt. Jag kan i alla fall konstatera att det kändes rätt fint att få en låt tillägnad sig själv!

Maken blev visst intresserad efter att ha sett mig spela fiol och sjunga i kör en lördagkväll. Jag har en dålig vana att se så rysligt glad ut då jag spelar eller sjunger (om jag inte visar en av mina femtioelva andra ansiktsuttryck om något skulle bli falskt), så det var kanske musikminen han föll för? På bröllopsdagen sjöng jag Nils Ferlins ”I folkviseton” bara för honom. (Förlåt alla ni stackars bröllopsgäster som också fick höra!) Inte är jag någon solosångare, men de orden står fortfarande för allt jag känner för honom, idag ännu mer än den augustidagen 1994.

Mina barn är soundtracket till Bananer i pyjamas, Celine Dion & Barbara Streisands Tell him och Robbie Williams Love Somebody. De är också alla kärlekslåtar i världen och alla de sånger som får mig att gråta eftersom de får mig att känna min sårbarhet. Ted och Kenneth Gärdestads många geniala stycken. Pompa och ståt skriven av Bach och Beethoven, Mozarts glädje och Orffs arga Carmina Burana. Alla representerar de olika delar av mitt liv, delar som jag inte visste fanns innan jag blev mamma.



Jag scrappar för att sätta mitt och min familjs liv på pränt. Till varje sida jag scrappar finns också ett ledmotiv. Vissa sidor sjunger harmoniskt, andra är mer som Mäntyjärvis körexplosioner. En dag ska jag scrappa den ultimata sidan. Den kommer att bli förärad någon av de ABBA-låtar som hjälpte till att skapa den flicka som blev jag, eller Everybody's Got To Learn Sometime (ledmotivet till filmen Eternal sunshine of the spotless mind). Länge leve livet!



Läs mer av Monica i hennes egen blogg.

2 comments:

Theresa/Tette said...

Du, vad roligt att läsa din bloggning och att få ett ansikte på aliaset Monnah!

Ejris said...

jätte kul att läsa mer om dig=)
//Ejris